Med vemod och obehag i hela min kropp sitter jag på tåget. 

På väg för att plocka bort den del i mig som tar alldeles för många människors liv!

En konstig känsla och gråten i halsen hela dagen, till och från på kinderna.

Men äntligen ändå är jag på väg. 

Jag har längtat men ändå inte, helt sjukt!

 idag har vi bara varit och myst jag, Ed, Freya och Frank, lekt i lekparken och kramats.

Dom lämnade mig vid tåget och vi pussades massor och sa, vi ses sen ❤

På tåget ringer min pappa som i denna stund kämpar på ett annat sjukhus med sin cancer, han säger som alla andra att det kommer att gå bra och jag tror på det!

Jag ser och vet vad detta gör med människor, jag kommer alltid att kämpa oavsett vad, precis som alla andra.

Nu ska jag snart kliva av och möta min Maria ❤