Tumören som växt inuti mig är borttagen med god marginal, jag var tvungen att be henne upprepa allt engångtill. 

Det ända jag kunde fråga va.... 

- Är det ok att vara glad på riktigt nu? Får jag andas i normalt tempo? 

Jag hade så mycke känslor och oro som släppte, jag visste inte om jag skulle vara glad eller ledsen. Så jävla konstigt.

Men svaret på mina frågor va, njut nu av sommaren och ta hand om dig!

Där brast de och jag grät en flod, Ed kom hem från jobbet strax efter samtalet och jag kastade mig runt honom och vi skrattade av lättnad och grät av lycka ❤

Just nu fortsätter mitt fokus på att inte tänka på att risker för återfall finns, rädslan kommer alltid att finnas men distansen till den kommer att växa. 

Jag ska nu tillbaka till mitt "vanliga" liv igen. Jag kommer att fokusera ännu mer på att må bra och inte låta vardagen stressa mig.

Nu ska jag våga älska livet lika mycket som innan, klyschigt men så äre! ❤